Tycker den här frågan om etiska aspekter är väldigt intressant och jag känner att jag redan nu att jag har ändrat mitt tankesätt lite. Jag har fått in ett nytt "grundtänk" och tar inte allt för givet längre.
En dag i förskolan satt det en pojke och flicka vid ett bord och byggde med ett bokstavspussel. Något gjorde mig intresserad i deras diskussioner så jag beslutade mig för att dokumentera situationen, skriva ner deras funderingar, hur de tänkte, resonerade och vilka bokstäver de kunde. Efter en stund frågade jag om jag fick ta kort på dem tillsammans med pusslet men då sa pojken nej.
Ok, svarade jag. Vill du ta kort? frågade jag istället.
Ja! svarade han.
Han började med att ta kort på pusslet, efter att jag visat vilken knapp han skulle trycka på. När vi tittade hur kortet blev så var hans finger med i bilden. Jag visade hur man kunde hålla kameran och tillsammans fann vi ett bra sätt för honom att ta kort. Han fortsatte att ta bilder och när vi kollar på bilderna så är inte allt med på bilderna. Jag visar honom hur man ska titta i kameran och hur man håller upp den. Han tar fler bilder, en del på mig (inte lika kul men vad gör man inte för de små liven) och det sista kortet han tar, blir en bild på ett av barnen som sitter och målar. En helt perfekt bild. Han lärde sig även att se på korten han tagit och sen växla för att kunna fotografera igen.
Under veckan som var frågade jag pojken om han ville följa med mig till datorn och kolla på lite bilder. Det ville han och vi tog fram bilderna från fotostunden. Med en gång bekräftar han att: det är bilderna som jag tog med kameran. Han fick själv välja ut vilka bilder han ville ha med i dokumentationen och vi reflekterade tillsammans om bilderna. Sen satte vi in den i hans portfolio.
Det här blev inte den dokumentationen som jag hade tänkt ut från början. Jag hade tänkt visa på vad bra de kunde bokstäverna och fokusera på deras resonemang kring hur det tänkte. Pojken bekräftade på en gång att det var att han tagit korten som var det viktiga i denna situationen och inte bokstavspusslet. Han hade ju kort på pusslet så om han tyckte att det var en speciell och viktig situation så hade han ju sagt det. Vad hade hänt om jag hade tagit ett kort ändå? Hade dokumentationen blivit en speciell stund? Det kan man ju bara spekulera i, men en sån situation som vi hamnade i, det hade det inte blivit. Pojken fick vara delaktig i utvecklingen, man ser tydligt på bilderna hur korten ändrar sig och blir bättre och bättre. Vårt möte är ett sånt där gyllene ögonblick som man riktigt känner in i kroppen. Han fick välja ut vad han ville ha med i dokumentationen. Det är ju så här det ska gå till!
Men.. Den här dagen hade vi lite barn så jag kunde sitta inne med honom alldeles själv, hur får man till det när alla 19 barn är på förskolan? Om man tänker sig att jag satt inne med ett barn, mina andra två kollegor hade 18 barn ute.. Hur skulle den pedagogiska verksamheten se ut där då? Hur kan man få ihop säcken på ett bra sätt?
