Antagligen...

.. det sista inlägget jag gör i den här bloggen. Nu närmar sig kursen slut och igår lämnade jag och M in vårt sista arbete. Alltid lika spännande att göra ett arbete tillsammans med någon annan men vi arbetade bra ihop så jag är nöjd med att vi tog det beslutet. Känns skönt att ha någon och bolla tankarna med som man får under kursen gång.

Nu önskar jag er alla en skön semester!
Stor kram!

Vecka 17

Är det bara jag eller tycker inte ni att tiden bara flyger fram? Det har hänt mycket i mitt privatliv och nu börjar utvecklingssamtalen och överinskolningssamtalen att hopa sig igen. Känns att man lever denna tiden på året.
Dessutom har vi sexårsverksamhet som börjar i slutet av deras sista termin hos oss. Vi samarbetar med närliggande förskolor där de barn som ska börja förskoleklass till hösten, träffs och lär känna varandra. Då har de någon som de känner igen när de börjar till hösten och detta är jätteuppskattat både hos, barn, föräldrar och pedagoger.
Nu försöker vi dela upp planering mm, förskolor emellan, men lite extra blir det ändå. Man får planera ett tillfälle där det ska passa ca 25 barn, som man inte känner... Klurigt men utmanande och spännande!

Vi har en planeringsdag/månad hos oss och förra gången missade jag den pga vab.. Jag brukar alltid försöka fixa de dagarna och att någon kan ta hand om mitt barn men denna gången låg vi på sjukhus så det gick inte.
Känner nu i efterhand vad viktiga och heliga de dagarna är. En av de tillfällena som vi verkligen kan reflektera tillsammans och nu efteråt känns allt jättekonstigt. Ändå kan jag inte låta bli att bli glad för det betyder ju ändå att vi reflekterar mer än vad vi tror. :)

Vecka 15

Håller på att läsa igenom Skolverkets stödmaterial för att arbeta med pedagogisk dokumentation i förskolan. Tycker materialet känns bra och när de ger exempel på vad och hur de menar så upplever ialla fall jag att man får ännu mer kött på benen på att man börjar få lite klarhet i det här. Sen är man såklart inte fullärd, det blir man ju aldrig utan detta kommer att utvecklas hela tiden.

Det svåraste för mig är fortfarande att få med mig mina kollegor i arbetet. Hur gör ni för att inspirera och engagera dem?

Vecka 13

Fortfarande mycket med det etiska som virvlar runt i tankeverksamheten hos mig just nu.

Tycker det är svårt att få ihop allt, hur mycket hänsyn ska jag ta och när är det faktiskt rätt att inta ett vuxenperspektiv för det måste man ju ibland, eller?

Man ser ju vissa saker i sin barngrupp, oftast med hjälp av dokumentationer och vi har en kille som är en riktig ledare. Jag kan tycka att det är svårt att bemöta honom ibland eftersom jag gärna vill följa barnens initiativ. Men eftersom han är så stark i sin roll så kan det oftast bli att det han säger, det följer de andra barnen. Även om de vill det eller inte. Jag kan se det men hur ska jag bemöta det? Fråga han sist? Ja, det har jag gjort en del gånger men då vet oftast inte de andra vad de vill göra..

Är det alltid rätt att inta barns perspektiv? När är det rätt och var kan svårigheterna finnas?

/sara

Vecka 11

Tycker den här frågan om etiska aspekter är väldigt intressant och jag känner att jag redan nu att jag har ändrat mitt tankesätt lite. Jag har fått in ett nytt "grundtänk" och tar inte allt för givet längre.

En dag i förskolan satt det en pojke och flicka vid ett bord och byggde med ett bokstavspussel. Något gjorde mig intresserad i deras diskussioner så jag beslutade mig för att dokumentera situationen, skriva ner deras funderingar, hur de tänkte, resonerade och vilka bokstäver de kunde. Efter en stund frågade jag om jag fick ta kort på dem tillsammans med pusslet men då sa pojken nej.

Ok, svarade jag. Vill du ta kort? frågade jag istället.

Ja! svarade han.

Han började med att ta kort på pusslet, efter att jag visat vilken knapp han skulle trycka på. När vi tittade hur kortet blev så var hans finger med i bilden. Jag visade hur man kunde hålla kameran och tillsammans fann vi ett bra sätt för honom att ta kort. Han fortsatte att ta bilder och när vi kollar på bilderna så är inte allt med på bilderna. Jag visar honom hur man ska titta i kameran och hur man håller upp den. Han tar fler bilder, en del på mig (inte lika kul men vad gör man inte för de små liven) och det sista kortet han tar, blir en bild på ett av barnen som sitter och målar. En helt perfekt bild. Han lärde sig även att se på korten han tagit och sen växla för att kunna fotografera igen.

Under veckan som var frågade jag pojken om han ville följa med mig till datorn och kolla på lite bilder. Det ville han och vi tog fram bilderna från fotostunden. Med en gång bekräftar han att: det är bilderna som jag tog med kameran. Han fick själv välja ut vilka bilder han ville ha med i dokumentationen och vi reflekterade tillsammans om bilderna. Sen satte vi in den i hans portfolio.

Det här blev inte den dokumentationen som jag hade tänkt ut från början. Jag hade tänkt visa på vad bra de kunde bokstäverna och fokusera på deras resonemang kring hur det tänkte. Pojken bekräftade på en gång att det var att han tagit korten som var det viktiga i denna situationen och inte bokstavspusslet. Han hade ju kort på pusslet så om han tyckte att det var en speciell och viktig situation så hade han ju sagt det. Vad hade hänt om jag hade tagit ett kort ändå? Hade dokumentationen blivit en speciell stund? Det kan man ju bara spekulera i, men en sån situation som vi hamnade i, det hade det inte blivit. Pojken fick vara delaktig i utvecklingen, man ser tydligt på bilderna hur korten ändrar sig och blir bättre och bättre. Vårt möte är ett sånt där gyllene ögonblick som man riktigt känner in i kroppen. Han fick välja ut vad han ville ha med i dokumentationen. Det är ju så här det ska gå till!

Men.. Den här dagen hade vi lite barn så jag kunde sitta inne med honom alldeles själv, hur får man till det när alla 19 barn är på förskolan? Om man tänker sig att jag satt inne med ett barn, mina andra två kollegor hade 18 barn ute.. Hur skulle den pedagogiska verksamheten se ut där då? Hur kan man få ihop säcken på ett bra sätt?

Vecka 9...

...håller på att avrundas och det är dags för ett nytt inlägg.

Diskussionerna på jobbet har varit mycket kring det här med foton just nu.. Vi har nog alla mer eller mindre kommit fram till att vi varit mindre bra på det här med att fråga barnen om det är ok att ta kort på dem.. Märker man absolut nu när barnen faktiskt säger nej.. Ofta...

Däremot har det varit ett bra sätt det här med att låta barnen få ta sina egna bilder för då är det helt plötsligt ok att vara med på bild... Kan inte låta bli att fundera över om det har med deras vuxenperspektiv att göra. Vad tror ni?

/Sara

Vad berättas om mig? - Bente Svenning

Nu har jag läst boken och detta är också en bok som väckte många tankar hos mig. Känns så skönt att få bli lite "ifrågasatt" så att man verkligen får tänka till vad det egentligen är vi gör på förskolan. Även om ingen menar något illa med det man gör så är det väldigt lätt att komma in i rutiner och vanor som man inte tänker till om.

En av tankarna som dök upp är det som Bente Svenning skriver på sidan 64. Vad det innebär tex om man tar upp ett par negativa händelser som barnet själv har lämnat bakom sig, men som någon i personalen anser bör berättas för föräldrarna? Eller om hur det känns för barnet när föräldrarna hemma tar upp en konflikt som utspelade sig på förskolan på förmiddagen och som inte ens barnen vet att föräldrarna känner till.

Just detta tycker jag är en svår balansgång, men jag förstår vad som menas. Hur känns det egentligen för barnet i dessa situationer? På samma gång har jag varit med om en del gånger när föräldrarna ringer och är upprörda över något som barnet har berättat när det kommer hem. Föräldrarna undrar vad som hänt och varför ingen berättade det. Eller så har det hänt att föräldrarna ringer upp varandra och pratar om en situation som hänt på förskolan, som har blivit fel tolkad. Jag tror att det är därför som man ibland berättar om en del situationer som hänt men frågan är hur barnen känner... Ja, det är frågan...

Däremot har jag också varit med om att föräldrarna börjar ifrågasatt det barnen har gjort (om de gjort något fel) och i de situationerna känns det inte bra. Detta har jag reflekterat över och nu brukar jag börja med att förklara för föräldrarna vad som hänt och att vi redan rett ut det och att vi sagt förlåt, men när jag läst boken så vet jag inte om det är så mycket bättre.. Barnen kan ju känna sig olustiga över situationen ändå..

Hur gör ni i sådana situationer? Vissa saker behöver ju berättas för föräldrarna..