Fortfarande mycket med det etiska som virvlar runt i tankeverksamheten hos mig just nu.
Tycker det är svårt att få ihop allt, hur mycket hänsyn ska jag ta och när är det faktiskt rätt att inta ett vuxenperspektiv för det måste man ju ibland, eller?
Man ser ju vissa saker i sin barngrupp, oftast med hjälp av dokumentationer och vi har en kille som är en riktig ledare. Jag kan tycka att det är svårt att bemöta honom ibland eftersom jag gärna vill följa barnens initiativ. Men eftersom han är så stark i sin roll så kan det oftast bli att det han säger, det följer de andra barnen. Även om de vill det eller inte. Jag kan se det men hur ska jag bemöta det? Fråga han sist? Ja, det har jag gjort en del gånger men då vet oftast inte de andra vad de vill göra..
Är det alltid rätt att inta barns perspektiv? När är det rätt och var kan svårigheterna finnas?
/sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar