Nu har jag läst boken och detta är också en bok som väckte många tankar hos mig. Känns så skönt att få bli lite "ifrågasatt" så att man verkligen får tänka till vad det egentligen är vi gör på förskolan. Även om ingen menar något illa med det man gör så är det väldigt lätt att komma in i rutiner och vanor som man inte tänker till om.
En av tankarna som dök upp är det som Bente Svenning skriver på sidan 64. Vad det innebär tex om man tar upp ett par negativa händelser som barnet själv har lämnat bakom sig, men som någon i personalen anser bör berättas för föräldrarna? Eller om hur det känns för barnet när föräldrarna hemma tar upp en konflikt som utspelade sig på förskolan på förmiddagen och som inte ens barnen vet att föräldrarna känner till.
Just detta tycker jag är en svår balansgång, men jag förstår vad som menas. Hur känns det egentligen för barnet i dessa situationer? På samma gång har jag varit med om en del gånger när föräldrarna ringer och är upprörda över något som barnet har berättat när det kommer hem. Föräldrarna undrar vad som hänt och varför ingen berättade det. Eller så har det hänt att föräldrarna ringer upp varandra och pratar om en situation som hänt på förskolan, som har blivit fel tolkad. Jag tror att det är därför som man ibland berättar om en del situationer som hänt men frågan är hur barnen känner... Ja, det är frågan...
Däremot har jag också varit med om att föräldrarna börjar ifrågasatt det barnen har gjort (om de gjort något fel) och i de situationerna känns det inte bra. Detta har jag reflekterat över och nu brukar jag börja med att förklara för föräldrarna vad som hänt och att vi redan rett ut det och att vi sagt förlåt, men när jag läst boken så vet jag inte om det är så mycket bättre.. Barnen kan ju känna sig olustiga över situationen ändå..
Hur gör ni i sådana situationer? Vissa saker behöver ju berättas för föräldrarna..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar